LBD500: vad vill jag lyfta

Texten gör sig redo för inlämning och jag kan typ se ljuset i slutet av tunneln. En liten prick ser jag i alla fall.

Men gestaltningen gör sig påmind. Det kändes liksom inte som om att jag blev klar innan texten påbörjades. Eller tanken blev klar, slutsatsen, men inte produkten av gestaltningen. Vad ska jag ställa ut? Det sista jag skrev om var smycken. Att göra håret till smycken för att få bära det hur jag vill. Jag ville ta tillbaka mitt hår på mitt sätt.

Men den tanken liksom rann ut i sanden.. Vad var det som var viktigt egentligen? Vad var det som jag ville lyfta? Återigen så känner jag att jag ligger för nära gestaltningen i LBD360 men samtidigt så har det skett en enorm utveckling. Jag vill komma åt utvecklingen. Hur jag än vrider och vänder på det så hamnar jag igen i handlingen. Denna gången agerar handlingen och vill utmana. Jag klipper av mig håret, inte hos frisören, det är ingen som gör det åt mig, nej jag tar kökssaxen och klipper av det. Sätter ner foten. Nu får det vara nog.

Jag vill plocka ut det viktigaste. Och det viktigaste kommer alltid att vara handlingen. Handlingen, oavsett hur den ser ut är det som styr. Jag kan alltid tänka, ifrågasätta för mig själv vad ett visst sätt att handla kommer att ge. Men i slutet så är det beroende av hur jag handlar som påverkar människor omkring mig, det påverkar samhället och bygger upp de normer som vi rör oss i.

Handlingen kommer igen att bli det viktiga i min utställning.

LBD500: överlämning vecka 49

I tisdags var det överlämning till texthandledarna. Det känns som om att tiden har gått oerhört fort! Jag känner mig inte redo att gå in i text skrivandet då jag inte känner mig klar med min gestaltning! Jag har försökt att organisera mig, hitta den röda tråden, komma fram till någonting. Men den röda tråden klipps av och känner inte att jag kommer fram till något. Jag känner mig nästan lite blind över min egen process, jag hade behövt ta ett steg bakåt men tiden fortsätter att ticka. Vilken ångest!

Vad har jag gjort?

I inlägget LBD500: den röda tråden och lite papa roach kan man läsa min process fram till i måndags. I stora drag så utgick jag från min appropriering från LBD360 och fortsatte att jobba där. Jag tog identitet och roller och kom in på att undersöka mig själv genom självporträttet. Jag kom fram till att självporträttet inte var tillräckligt för att fånga en persons identitet och kom att fastna i min process och få en liten kris. I diskussion med mig själv kom jag fram till att jag hade svårt att greppa mig själv i självporträttet eftersom att jag inte ansåg att porträttet kunde gestalta mig på ett "rätt" sätt. Jag kom att fundera över identitet och roller igen och uppleva en ilska över insikten att jag börjat ifrågasätta mina tidigare handlingar i konstruktionen av mig själv. Men jag hade inte vågat att bryta mina handlingar eller förändra dem på något sätt. Ilskan ledde till handling och görandet blev en film där jag klippte av mig håret, jag fann en form av befrielse i denna handling och ilskan försvann. När jag hade mitt avklippta hår bestämde jag mig för att använda det som ett material. Tiden gjorde att jag inte fann lugn i att experimentera med håret som jag hade tänkt. Istället kom jag att koppla tillbaka till en låttext som jag under min process lyssnat på. "I wanna be free from this ball and chain", jag tänkte på håret som en tyng som jag buret med mig och alla de känslor som jag haft om mitt hår. Att klippa av det kändes som en befrielse och jag såg därför mitt hår som en fotboja med en kedja och kula som jag burit med mig. Av håret gjorde jag därför en fotboja. Jag hade en tanke om att fästa fotbojan på en bild av min fot, men jag ville inte "sätta tillbaka" håret nu när jag väl klippt av det och fotbojan fick därför stå för sig själv.

Fortsatta tankar

Känslorna som jag kände till mitt hår fanns onekligen för mig i fotbojan men jag kände att fotbojan var ett sidospår. Fotbojan innehåller de känslor jag känt till mitt hår men fotbojan knöt inte ihop processen om mitt ifrågasättande och mitt görande (att klippa håret). Jag funderade över om jag skulle kunna använda håret på ett sätt som var på mina villkor. Jag tänkte på hur jag lagt vissa föreställningar om kvinnlighet i mitt långa hår och på sociala konstruktioner som gett mig bekräftelse genom mitt hår. Jag har själv hjälpt till att upprätthålla konstruktionen genom att ha långt hår fast att jag egentligen inte velat det. När jag klippte av mig håret klippte jag även bort mina föreställningar och jag gjorde det för min skull och inte för någon annan. Men jag bröt aldrig mot någon norm, mitt hår är fortfarande långt och "kvinnligt". Mitt mål var aldrig att bryta mot en norm utan snarare att bryta mot mina egna föreställningar.

Flera gånger efter att jag klippt håret har vi pratat om hår som smycken och jag tittade på konstnärer som använt hår till smycken. Givetvis ingen ny tanke att göra smycken av hår men jag tänkte att jag kunde bära mitt avklippta hår på mina villkor, genom att göra smycken av det. Detta skulle på något sätt för mig vara ett sätt att ta tillbaka mitt hår på mina villkor och jag skulle kunna bära det långa håret på mina villkor. 

Vad tar jag med mig till text skrivandet?

Just nu ser det ut som så att jag tittar på hur appropriering som arbetssätt kan utforska ämnen som normer, identitet, makt eller sexualitet. Jag tänker tillbaka på en uppgift under min VFU där eleverna skulle arbeta med temat Makt. Lärarern gick igenom ett bildspel och stannade vid en rätt så känd Dolce Gabbana bild. Läraren försöker få igång en disussion i den tysta klassen och pratar på om hur medier styr normer för hur kvinnor och män ska bete sig och om hur kvinnan har sexualiserats för att behaga mannen på ett sett som är på gränsen till våldtäkt. Mitt i lärarens prat utbrister en elev.

Tjej: Vi vet! Vi är tjejer, vi ska inte sminka oss eller bära tajta kläder! Vi är nertryckta av män! Män har mer makt än oss. Vi måste göra oss till fula feminister! Vi fattar!!

En annan elev svarar med: 

Kille: Jag hatar feminister!

Klassen börjar skrattar och läraren hyssjar dem till tystnad innan hen fortsätter med bildspelet, under resten av diskussionen deltar inte en enda av tjejerna.

Det fanns många saker med den lektionen som jag hade velat göra annorlunda men det som hängde kvar var eleven som uttryckte att hon redan visste. Hon visste redan att det fanns normer och att det fanns sätt, även om ”fula feminister” inte är det enda sättet, att bryta normer. Jag funderade över om det räcker med att veta om eller om man måste förstå normer på något annat sätt. Det räcker väl knappast med att titta på bilder och diskutera dem för att få en full förståelse för ett fenomen, fråga eller en händelse. Vad händer med upplevelsen?

Jag vill titta på hur elever lär sig genom processer och konst, att på något sätt erfara istället för att bara veta. Det som intresserar mig med appropriering och processer är hur det på olika sätt kan användas för att nå teman som normer, identitet, makt, genus. Men detta är bara de tankar jag bär på just nu om min text, efter första handledningstillfället ser det säkert hela annorlunda ut. 

LBD500: den röda tråden och lite papa roach

Det blev inte många inlägg förra veckan. En tanke ploppade upp och den behövde komma ut så görandet fick ta överhand och tankarna fick stå tillbaka.

I mitt inlägg LBD500: att organisera kaos strukturerar jag mina tankar kring mitt projekt. Hur jag ur mitt förra projekt plockade identitet och roller för mitt undersökande och att jag hamnade i självporträttet. Jag utforskade självporträttet på lite olika sätt men hade svårt att komma fram till vad jag ville med porträttet. Jag utforskade mig själv genom självporträttet och på något sätt så ville jag fånga mig själv i självporträttet, men porträttet var inte tillräckligt för att få plats med hela mig. Tankarna kring mig själv, min egen självbild och min identitet kom att ställa till det för mig på många plan. Jag väckte tankar i mig själv om att ifrågasätta mitt eget handlande och insikten av att bilden av mig själv inte rymmer hela mig kom att få mig att titta på mig själv genom andra perspektiv än mitt utseende.

För att få grepp om mina tankar så gjorde jag en ny tankekarta i LBD500: tankekarta. Jag fortsatte med min tankar kring identitet och konstruktion. "Tankarna kretsar kring hur jag konstruerar mig själv, jag tänker direkt på utsidan jaget, kroppen, som jag konstruerar för att passa in i sociala normer. Håret, sminket, kläderna, rakar benen, allt tänker jag är typiskt för den kvinnliga normen." 

Efter det inlägget så fann jag mig plötsligt väldigt arg på mig själv. En låt fastnade på huvudet. Papa Roach - Be free. 

"Sick and tired of being sick and tired 

I wanna be free from this ball and chain and 

Be free from this life of pain and 

Be free from this ball and chain 

I wanna be free from you 

Now I'm full of guilt and shame 

I can't point a finger cause theres no one to blame 

So I say I'll never do it again 

But when the sun goes down, you are my only friend 

I'm thinking I am starting to see 

I have become everything I never wanted to be 

I'm really getting sick of myself 

Cause when I look into the mirror, I see somebody else"

Jag kände mig precis så, trött på att vara trött. Full av skuld och skam men bara mig själv att skylla på. I have become everything I never wanted to be, I'm really getting sick of myself , Cause when I look into the mirror, I see somebody else. När jag tittar i spegeln så ser jag den som jag konstruerat för att passa in i de normer i det rum som jag rör mig i men jag ser inte mig själv. I wanna be free from you. Från mig själv.

Min ilska kom ifrån att jag fått mig själv att tänka över och ifrågasätta mina handlingar men att jag inte vågat ta steget till att högt ifrågasätta eller ändra mina handlingar. Görandet kom därför att bli filmen från inlägget LBD500: på håret. Tanken med att klippa av mig håret var att mitt hår för mig står för något man ska ha som kvinna. Jag vet att jag inte behöver ha långt hår, jag har haft kort hår innan. Men det kändes som att jag på något sätt sket i mina egna föreställningar genom att klippa av mig håret. Att jag gick från tanke till handling för att förändra något med mig själv och det fick mig att känna mig bra. Efter att jag klippt av håret kände jag mig befriad.

Jag bestämde mig för att jag ville arbeta med det avklippta håret som material. Jag hade dock inga tankar om vad jag kunde göra med mitt hår och ville till en början experimentera för att se vad jag skulle kunna göra med håret. Under handledningen pratade vi om identitet och att i håret finns ens dna. I håret finns mitt dna och ett hårstrå från mig kan man koppla till mig genom dna. Håret är mitt dna och en del av mig. Vi pratade även om att håret kan betyda mycket för identiteten. Vad man gör med sitt hår, hur man gör, hur man använder håret för att förstärka sig själv. Håret är en del av min identitet. 

DNA

IDENTITET

Dessa två tankar tog jag med mig och med mitt hår skrev jag dessa ord och fäste på två papper. Mitt hår är en del av min identitet, Mitt hår innehåller mitt dna. Mitt hår är en del av mig. På något sätt så såg jag det som ett porträtt av mig själv gjort på delar av mig själv. 

Men jag ville inte stanna där. Jag ville på något sätt få med känslan som jag haft av att bära håret och befrielsen jag kände när det var borta. De två bilder jag gjort kunde inte beskriva det. Så jag funderade över hur det varit för mig att ha mitt långa hår, allt slit med borstar, det kliar, det ska sättas upp fint, en tyngd, något som jag inte vill bära men som jag tvingat mig själv till (blivit tvingad till?) för att passa in i ramen för det som är kvinna.

I wanna be free from this ball and chain and 

Be free from this life of pain and 

Be free from this ball and chain 

I wanna be free from you

Mitt hår har varit som en fotboja. Egenvald eller ej så var det en fotboja. En fotboja som jag nu klippt av och jag kände mig befriad. Jag gjorde en fotboja av mitt hår tillsamman med en bild av mina ben där fotbojan sitter fast. Men jag vet inte om den ska sitta fast längre nu när jag blivit av med den. Håret förblir en fotboja men nu är jag fri från den. 

LBD500: vart tar tiden vägen?

När man har bråttom med att bli klar innan helgen men skär sig i fingret istället.

MEN, nu flyter det på! Arild var snabb med att skriva ut min bild så nu är det bara det sista monteringen kvar att göra. Jag känner att när jag väl fick iden så var det bara att köra då tiden började ta slut. Stressig vecka. Vart tar tiden vägen?

LBD500: görandet

Görandet kommer ut i händerna. Jag ser en fotboja. En fotboja gjord av hår som innehåller alla de tankar som jag burit med mig denna gestaltning. En fotboja av hår som innehåller min identitet, mitt dna och alla de normer och handlingar som skapat och fortfarande skapar mig.

LBD500: hår, hår, hår

Håret är mitt dna, mitt hår är en del av mig, jag är mitt hår. 

LBD500: håra vidare

Ja nu ska jag håra vidare. Det avklippta håret är mitt material som jag kommer att jobba med och mest troligt det som jag kommer att ställa ut. Men det är många tankar nu som vill ut i händerna och bli något. Vad kan man göra med hår?