Jag började min gestaltningsprocess med utgångspunkt ur mitt förra projekt. Där undersökte jag identitet och de handlingar som skapar mig. Jag valde att fortsätta undersöka identitet och roller och hamnade i självporträttet. Genom självporträttet tänkte jag att jag skulle undersöka bilden av mig själv.
Jag kom tillsluta att se på självporträttet så här: Ett porträtt, en bild kan inte avbilda en hel människa. En människa är alldeles för komplex för det. Men ett självporträtt kan gestalta en del eller flera delar av en människa, både utsidan och insidan. Ett självporträtt kan också se ut precis hur som helst och måste inte vara bundet till en persons utseende även om ansiktet av en person oftast dyker upp i ett självporträtt. Ett självporträtt kan representera till exempel tankar, känslor eller intressen hos en person.
Jag hade svårt att få tag i tanken om vad det var jag ville med självporträttet. När jag kom fram till att självporträttet kunde se ut hur som helst men att det ändå var otillräckligt för att fånga hela mig tog det lite stopp.
Jag kom att fastna i det här citatet från en artikel på dn.se: "För oss är vårt eget ansikte en självklarhet, och något som vi starkt knyter vår identitet till; ansiktet är i princip jaget ikoniserat. Ett element av denna självikonisering, alltså det egna ansiktet som representant för jaget och uttryck för identiteten, finns i samtliga bilder på Louisianas aktuella utställning ”Självporträtt”, till och med i de som sträcker sig längst i deformering och upplösning av det. Självporträttets spänning, det som utgör dess värde och mening, uppstår i området mellan det konstnären är för sig själv, och det han eller hon är för andra, som i självporträttet smälter samman till ett enda uttryck." http://www.dn.se/kultur-noje/ett-sjalvportratt-i-speglarnas-tid/
Jag började fundera på vem jag är, vad som definierar mig men kom återigen att hamna i självporträttet och försökte på något sätt framställa det ultimata självporträttet på mig själv. Det funkade givetvis inte då jag även fastslog att bilder av oss användas på olika sätt, bilden på mitt körkort är precis lika mycket jag som Instagram-uppgiften som jag gjorde, men det är jag på två olika sätt. Jag kom att konstatera att det finns en utsidan jag och en insidan jag som stod i konflikt med varandra.
KRISEN
Sen kom krisen. Jag hade fastnat och kände att jag inte kunde komma vidare. Jag kunde inte greppa vad jag ville med självporträttet. Mitt utseende kom att spela en central roll och jag insåg att självporträttet var ett sätt att försöka sätta dit mitt utseende men när det inte fungerade rasade allt. Sedan kom den privata sidan av mig att nässla sig in och jag fann att projektet och min vardag hängde allt för nära ihop. Ett sammanbrott och så stängde jag dörren.
Jag tänkte att jag inte skulle orka gräva i det eftersom att jag inte kände mig 100%. Men när jag stängde dörren så stängde jag även för berättelsen som ligger bakom som fick mig att arbeta med självporträttet. Och jag kom snabbt att inse att det inte var det jag ville. Utan berättelsen finns ingen mening för mig att arbeta med det här och då kändes det som att den senaste veckans arbete med självporträttet var helt onödigt. Och det var det ju ändå inte! För det var ju detta jag ville.
I slutet av mitt förra projekt sa jag att jag ville skapa en medvetenhet i mig själv och ifrågasätta de roller jag tog på mig. Frågan "Varför bryr jag mig om vad andra tycker eller tänker om mitt utseende?" är definitivt en sådan fråga jag vill ställa till mig själv. För det skapar en medvetenhet i mig om att jag faktiskt gör en massa saker för andras skull istället för min egen utan att ställa mig frågan om varför jag gör dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar